Ja det är helt klart en ny fas vi går in i nu med barnen på skola och dagis efter ett rekordlångt sommarlov. Rutiner att följa, en specifik tid att gå upp och en tid att passa att vara på plats på skolan.

Hugo som nu lämnat dagisvärlden bakom sig mer definitivt än vad man gör i förskoleklassen - han går i 1:an och har Matte och Svenska istället för att "leka med siffror" och "upptäcka språket" - mer allvar helt enkelt. En skolbyggnad där man förväntas hitta själv och klara sig mer på egen hand än tidigare och massa ny personal man inte känner igen, där vissa inte ens talar svenska (som vaktmästare, städare och matsalspersonalen). Och han börjar bli "smygbra" på engelska, i alla fall på att förstå. Han översätter långa meningar från TV helt korrekt - nu gäller det bara att få honom att våga prova att prata också.

Och Norton som sakta vänjer in sig vid ett nytt dagis, med nya kompisar, fröknar och rutiner - och att släppa greppet om mamma efter 2 månaders symbios och en osynlig navelsträng som nästan fått fäste igen.

Vi är också på väg att byta Ayi - hade intervju med Li igår som rekommenderats av familjen mittemots ayi. Söt och glad och barnkär med erfarenhet från skandinavisk familj och som talar lite engelska (halleluja!). Vi testar från och med måndag och det känns som det kan bli bra - någon som man kan kommunicera lite enklare med, utan att behöva tolk, och som dessutom kan hoppa in och hämta barnen om nödvändigt och ställa upp som barnvakt på kvällstid ger oss mer flexibilitet och mer tid över.

Vilket leder automatiskt till förändringar för mamman i familjen. Mer tid över vilket jag (förutom att ta hand om mig själv och "självförverkligande" whatever that means) tänkt ägna åt att jobba lite grand. Dock verkar mina kollegor tagit "lite grand" på alltför mycket allvar och INGEN har hittills hört av sig med den minsta lilla arbetsuppgift och eller några frågor om tidigare förehavanden. Som en bitter gammal grapefrukt inser jag min egen överflödighet och att alla klarar sig utmärkt utan mig (det är ju lätt att känna sig oumbärlig när man jobbar som en tok för att få allt att gå ihop). Så, till er som läser bloggen får jag väl signalera detta som en "önskar arbete"-annons. Om ingen behöver hjälp med något så är risken överhängande att jag börjar skriva en roman eller nåt och den risken vill nog ingen ta :-)

Så jag ägnar nog eftermiddagen åt det jag verkar vara bäst på i livet - att göra av med pengar. Kick bikes till båda killarna från Decathlon står på dagens inköpslista + en yoghurtmaskin (nu jäklar gör jag yoghurt utan socker själv om den inte går att få tag på någonannanstans).

Lite senare - gud vad bittert det lät ovan men det är faktiskt inte helt självklart att gå till att "bara" vara behövd som familjens projektledare och inte på någon slags professionell basis. Särskilt när resten av familjen har ett "jobb" att gå till. Många "medföljare" här löser det med att gå in fullständigt för något annat som att inreda sitt hus, sy upp nya garderober, plugga kinesiska etc. Det är nog viktigt att hitta sin grej för att göra det bästa av tiden som expat. Det enda jag kan är att "jobba" så jag får söka vidare vad som är min grej.