Som vanligt började vi dagen soft med långsovning och frukost vid 9-snåret. Regnet höll uppe och vi beslutade att det fick bli en cykeltur oavsett om det skulle bli regn senare eller ej. Vi rustade oss med hotellets regncaper och hyrde cyklar av bonden nära hotellet samt bokade en inhemsk guide som skulle visa oss vägen via landsbygden till sevärdheten Moon Hill.

Vi bestämde oss för en tandemcykel till Roger och Hugo och en singelcykel med barnstol åt Norton och mig. Efter lite finjusteringar av foten-i-hjulen-skydden (brädlappar) och pumpning av däck bar det av längs med strandvägen och in i själva Yangshou, som bara har 30 000 invånare vilket väl gör att den räknas som en byhåla med Kina-mått mätt.

Hugo hade hotat med att bara glida med och låta sin pappa göra jobbet men han är ju stark som en oxe om han bara vill så han trampade på bra. Min cykel hade växlar men det visade sig att de fungerade mindre bra så jag fick trampa, trampa, trampa för att komma framåt. Norton satt som en kung bakpå och vår guide Feng (uttalas Fong ungefär) ledde oss genom stadstrafiken på typiskt kinesiskt manér, ut på lugnare landsvägar.

På väg ut ur Yangshou med imma på objektivet (och min klocka) pga det varma, fuktiga klimatet

Första byn vi passerade

Nortons och mitt vrålåk, under en kort fotopaus

Och Roger och Hugos högteknologiska fartvidunder i klädsamt rosa och turkos

Centrala Yangshou omringas av de sk sockertoppsbergen och mycket snart befinner man sig på en landsbygd som ser ut som en tavla med höga mjuka bergstoppar och en överväldigande grönska. Var man än tittar så odlas det något och vi såg bland annat jordnötter, vattenkastanjer, ris, squash, gurka, chili, long beans, pomelo och apelsiner. Vi passerade mängder med vattenbufflar, höns och tuppar och ankor. Vi såg fjärilar, trollsländor och till och med en stor orm som slingrade över vägen ned i diket framför oss.

Bitvis åkte vi på belagd väg, bitvis på smala stigar med lera, jättestora vattenpölar och mycket sten - efter den här trippen fixar vi Novemberkåsan utan problem!  Genom byar, förbi gårdar och med jämna mellanrum dök floden upp. Vi valde att cykla hela vägen till Moon Hill men många andra tog bambuflotte (riktig sådan, utan motor och båtskråv) en del av vägen.

Några valde som sagt bambuflotte en del av vägen

Idolbild av lillebror - fotograf är storebror (som önskar sig en kamera i julklapp)

Kinesisk gåsapåg

Vår guide Feng - ett rekorderligt fruntimmer som pekade med hela handen och hojtade ut sevärdheter med kraftfull stämma

Väl framme vid Moon Hill, som är en känd bergsformation, anfölls vi formligen av små seniga tanter med kylväskor på axeln och solfjädrar i händerna. De slog följe med oss uppför berget och vägen till toppen som består av 800 trappsteg genom skogen. Norton och jag gav upp på halva vägen och travade ned igen med vår solfjäderstant som insisterade på att bära Norton ned hela vägen, samtidigt som hon bar kylväskan med dricka!

Sevärdheten med stort S - Moon Hill

Medan Norton och jag fortfarande hängde på, inklusive damen som intensivt viftade oss med solfjäder för svalka och mot mygg  

Hugo och Roger travade dock vidare tillsammans med sin solfjäderstant och nådde snabbt toppen. Starkt jobbat!  Norton och jag väntade nedanför och solfjäderstanterna fick belöning för sitt slit genom att vi köpte hutlöst dyr dricka av dem. Jag var dock noggrann med att poäntera att jag var medveten om att det var överpris och att jag betalade för all hjälpen med Norton - det krävde min stolthet av mig.

Grabbarna som nådde toppen - tur och retur på 50 minuter vilket var snabbt enligt Feng

The view  

Sedan blev det lunch med Feng i restaurangen vid Moon Hill. Barnen tog kyckling, vi körde på bambuskott igen och så vågade Roger och jag oss på den lokala specialiteten Beer-fish, alltså färsk fisk tillagad i ölsås med chili. Vi var lite skeptiska innan men något lokalt måste man ju testa och det visade sig vara delikat, vi smaskade i oss alltihop med god aptit.

Ölfisk smakar smaskens - Hugo har fått en chilibit i sig av misstag

Vi var de enda matgästerna - personalen softade med ett kortspel som är typiskt för södra Kina enligt Feng.     

Sedan upp på cyklarna igen och en tur genom landsbygden tillbaka till vårt hotell igen. Mycket risfält och bananodlingar den här gången samt landsbygdsentreprenörer som ville ha betalt för att låta fotografera sina bufflar och barn.

E bananerna fiiiina?

1 yuan har jag betalat för denna bild så det är bäst att publicera den  

Totalt blev det en 5 timmars hike, varav minst 3 timmar på cykel - starkt jobbat eller hur? Och vädret var kanon, inte en regndroppe, på slutet såg vi till och med flikar av blått på himlen och vi kunde sitta på hotellets uteservering och äta välförtjänt glass och dricka kall öl när vi var tillbaka.´

Utsikt över Yangshou från hotellets takterrass

Att splitta en Banana Split - kan de bli bättre

Avslut med middag på hotellrestaurangen vid vårt stambord och lite filmtittning för barnen som den oerhört vänliga personalen så snällt bistpr med.

Här åt vi frukost och middag varje dag - vanedjur, vi - vadå?  

Imorgon en lugn förmiddag och sedan till flygplatsen för hemfärd till Beijing - vilken tripp det har varit!

PS En extra bonus - hotellet har fluffiga rosa frottésitsar på toaletternas sittringar vilket är en nyhet för mig. Bara det borde väl berättiga till femstjärnig status eller?

Regn, regn…. Vi var beredda på det efter att ha följt prognosen på vår favoritsite www.yr.no men ändå. Någonstans när man ju alltid ett hopp om uppehåll men vi vaknade till det härligt strilande ljudet av monsunregn. Behagligt sent dock och inte förrän efter 9 rullade vi ned till frukostmatsalen för varsin delikat frukost. Yoghurt med frukt och musli, juice, bröd och kaffe för 3 av oss  (ja inte kaffe till Norton men det fattar ni väl) och så Scrambled eggs, hash brown och bacon till Hugo som delar mormors preferenser.

Regnet upphörde och vi tog ett snack med tjejen i receptionen om dagens utflykt. Jag föreslog cykeltur på landsbygden men hon såg skeptisk ut och hänvisade till väderprognosen. Jag som ställt in mig på konstant spöregn under hela vistelsen tyckte väl det var detsamma om det regnade men vi enades till slut om att ägna dagen åt det absoluta ”måstet” när man befinner sig i dessa trakter, dvs en tur på Li-floden för att titta på sockertoppsbergen och resten av den fantastiska naturen.

Sagt och gjort. En bil tog oss in till Yangshou där en ”bambubåt” väntade på oss. Bambuflottar är de traditionella fordonen för fiskarna i trakten – det var väl inte direkt det vi åkte men en av bambuflottar inspirerad båt med drakhuvud och sittplats för oss fyra blev vår farkost.

Turen vi tog, mellan de röda stjärnorna (fotograf Hugo)

Vår båt (fotograf Hugo)  

Det började regna när vi gav oss av men tak över huvudet gjorde att vi var skyddade från det värsta och ändå kunde njuta av en unik och hänförande natur. Mjuka bergstoppar bevuxna med grön skog och bambusnår längs med flodstranden, fiskare på bambuflottar, bönder som vallar sina vattenbufflar på flodstranden, döda grisar som flyter omkring – hur idylliskt kan det bli? Hajade ni till där? Oklart det där med de 8 grislik som vi passerade – en slump i form av grisar som velat ta sig ett bad och överrumplats av översvämning eller fisk-/skaldjursbete? Ja vi vet inte riktigt men udda var det.

Badare/fiskare - oklart vad de håller på med egentligen

Trött bonde med sin vattenbuffel

Det var fler än vi som trotsade regnskurarna - så där såg nog vi ut på håll också

På väg ut från hamnen i Yangshou - oklart om jag känner personerna på bilden eller ej

Laddad för flodfärd

Flodfiske i ösregn - tantregnkappa och paraply fungerar utmärkt 

Båtturen tog oss under konstant regnande till byn Liu Gong – gammal och relativt oförstörd. Vi var helt ensamma som turister när vi kom dit och vi guidades runt i byn av en av invånarna som behärskade lite lagom med engelska. Oerhört pittoreskt med mycket gamla hus – en del bebodda, andra förfallna – djurstallar, ett tempel som såg ut att användas frekvent och en hyfsat stor grotta. Unik arkitektur och en annorlunda stämning, olik något annat vi sett tidigare. Och mitt under promenaden genom byn upphörde regnet och våra plastsandalssteg blev lite lättare.

Närkontakt med vattenbuffel

Familjen Käckskalle

På helig mark

Many people say that this looks just like a face

Pittoreskt var bara förnamnet

Byns äldsta hus, mer än 200 år

Mannen som talar med höns - Nortons nya karriär  

Vår guide visade sig också inneha byns enda restaurang där vi slog oss ned för lunch. Hennes dotter i 1-årsåldern var där tillsammans med sin mormor – de blev lite kompisar med Norton och charmade oss andra. Vi åt bl a wokade bambuskott (bambu är STORT här) och en sydkinesisk variant av Gong Bao Chicken, som inte liknar den man äter i Beijing (två olika restauranger, samma stuk – ingen söt sås, men dock gurka och morot). Smaskigt värre tyckte vi allihop, inklusive Norton (jiiiihaaa).

Här åt vi lunch - observera att cykelparkeringen var gratis. Generöst!

Lite sydkinesisk Gong Bao chicken gick i även lillebror

Nortons nya polare  

Sedan tillbaka samma väg med båt till Yangshou, men den här gången i uppehåll vilket kändes som ett härligt framsteg.

Livet leker - det har slutat regna!  

Sen eftermiddag på hotellrummet med kortspel och ”starwarsgubbelek” för barnen. Hugo lyckades hitta en lite yngre polare och körde på en timme eller så ihop med honom och sedan var det dags för middag efter en dag som gått hisnande fort trots ymnigt regnande.

Hotellets WiFi ligger just nu nere (söndag kväll) så vi får se när jag kan lägga in detta, skriver ned det i Word just nu för att komma ihåg allt. Storgrabbarna kollar på fotboll i hotellbaren och lilleman sover sött i sin extrasäng.

Imorgon måndag – ja det regnar väl men vi får väl se om vi får till en cykeltur ändå. Bättre att gå i lera och ha det glatt än att vara ute på hal is och sörja.

PS Titeln på inlägget syftar på en rolig fransk film - se den om ni kan få tag på den!

Klockan 5 tvingade vi upp de stackars sönerna. Mosiga och vimmelkantiga fick de på sig kläderna och tog sig ut i taxin som lämnade Yosemite vid 5.30 – starkt jobbat av 4 midsommartrötta svenskar.

Air China tog oss till Guilin i södra Kina på ca 3 timmar. Varmt och mycket fuktigt väder var vad vi hade att vänta oss. Vi möttes av en chaufför som direkt tog oss till de berömda risfälten i Longsheng. 1,5 timmar först på motorväg men sedan på smala slingrande vägar där de senaste veckornas ymniga regnande syntes tydligt i form av jordskred och högt vattenstånd. Vi fick också se en hel del av den kinesiska landsbygden med vattenbufflar på vägen, kvinnor och män i halmhattar med ok på axlarna och olika typer av last och en helt annan typ av arkitektur än i Bejing-trakten med mycket bambuträ i fokus.

Vägen var så ”krokig så en orm skulle bryta ryggen” som morfar skulle ha uttryckt det och det gick uppför, uppför hela tiden. Vår chaufför hade en intressant körteknik – så fort det började gå uppför stängde han av ACn och rullade ner rutorna istället. Ryktet säger att bilförarna i Kina stänger av luftkonditioneringen för att spara bensin….

Till slut var vi framme i byn Ping’an som lever av turism och risodling. Vi travade uppför en promenadväg, genom byn på vindlande trappor och genom smala gränder innan vi nådde toppen och utsikten över risterrasserna som på kinesiskt sätt så poetiskt benämndes ”Seven stars with the moon”.

Ping'an "von oben"

De där killarna känner jag väl

Hugo tycker att något luktar ruttet

Den mer kommersiella och mindre genuina delen av Ping'an

Mor och son på väg uppåt  

Terrassodlingarna är fascinerande och det är spännande att få se hur risodling går till i verkligheten, med fälten så tätt inpå sig att man kan se fotspåren från risbönderna i leran. Utsikten är hänförande och olikt allt annat vi tidigare har upplevt – en helt ny värld. Vägen upp var också spännande. Barnen var glada över djur av olika slag; gäss, grisar, kor, bufflar, skalbaggar i olika storlek och färg, en liten mus, grodor, en tupp och höns. Vi mötte många trevliga bybor (kvinnorna är kända för sitt extremt långa hår som de bär i konstfulla knutar på huvudet), självklart en del försäljare och även tålmodiga bärare som kånkade upp slöa turister till toppen via bärstolar.

Risfält i närbild

De berömda terrassodlingarna

Man kunde bli buren upp om man hade en sadistisk ådra - vi gick självklart!

Ris byggde denna vackra kropp

Det byggs nytt i Ping'an  

På vägen ned unnade vi oss lunch på ett byhak. Vi var oerhört fega och skippade specialiteterna som var groda och sniglar (restaurangen skyltade med levande sniglar i en vattenfylld plastbytta utanför ingången) och satsade på säkra kort. Lustigt nog hade vi tagit med oss begränsat med kontanter – resten lämnade vi i bilen med chauffören. Efter inköp av inträdesbiljetterna och av majskolvar till barnen på vägen upp, visade det sig att vi inte hade tillräckligt för att betala det vi hade beställt. Vi skippade det mesta av drycken men maten var redan på tillagning så vi lyckades pruta 5 yuan på lunchen – ja, man skall ju pruta i Kina men lite pinsamt var det.

Norton tycker att det är helt OK att pruta på lunchen  

Nästan ända upp vid de röda flaggorna var vi - ser ni dem?  

På 3 timmar tog vi oss sedan med bil till vår slutdestination – Li River Retreat strax utanför staden Yangshou. Resan gick bra – vi har ju vant oss vid kinesisk körteknik numera. Som tur var är bilar mindre frekventa här än i Beijing - majoriteten av fordonen man möter är på två hjul i form av mopeder och motorcyklar, så tredubbla simultana omkörningar fungerar.... På slutet kom regnet som vi klarat oss ifrån hela dagen och vid 19-snåret rullade vi in framför hotellet. Slutspurten på vägen var dock extra intressant eftersom strandpromenaden som leder fram till hotellet håller på att renoveras vilket innebär att man får köra på en mycket smal vägstump mellan byggställningar och tegelhögar. Sista leriga backen upp fick chauffören backa!

Den obligatoriska utsikten från hotellrummet. Ja, vi har faktiskt 2 perspektivfönster ut mot denna vy  

Vi möttes av ett helt gäng fnittriga, snälla och entusiastiska tjejer i personalen som genast tog barnen till sitt hjärta och hjälpe oss att installera oss på bästa sätt. Rummet var stort och rymligt i ”lagom” kinesisk stil med fina breda sängar till oss alla och effektiv luftikonditionering i den fuktiga hettan. Efter middag i hotellrestaurangen slocknade hela familjen – barnen behövde bara vältas omkull i sängarna så sov de som stockar, trots att de hade ”slaggat loss” i bilen i 2,5 timmar. Det tar hårt, det här med frisk luft och miljöombyte (och hårda uppförsvandringar så klart).

Vår snälla chaufför Mr Gao hade igår bjudit in oss och familjen L-R på avskedsmiddag. Vi laddade hela dagen och hade investerat i en så svensk present att ta med som vi kunde få tag på här i Beijing; IKEA-inköpt svenskt godis, choklad, pepparkakor, skorpor, Lingonsaft och mini-snapsar.

Som vanligt var chaufförsservicen på topp. Mr Gao och hans peng you (kompis) hämtade upp oss i två bilar och körde oss ända fram till dörren till huset där familjen bor. Vi knatade upp för 7 trappor tills vi nådde målet som var en trevlig lägenhet där Mr Gaos fru och dotter väntade på oss.

De hade bullat upp med kakor, körsbär som Mr Gao hade plockat själv, druvor och ett berg av litchi-frukter - smaskigt värre och barnen som av naturliga skäl inte ätit på länge smaskade friskt. Vi slog oss ned och smaskade frukt vi också och fick sedan titta på paret Gaos exklusiva bröllopsalbum med de mest fantastiska och glamourösa bröllopsbilder man kan tänka sig. Många av bilderna dekorerade också lägenheten och var helt klart något hela familjen var stolta över.

Familjen Gao, exklusive lillebror som var hemma hos mormor

Hela gänget på en av de första bilderna av mååååånga under kvällens lopp

Haizi - the children - barnen

Sedan bar det iväg mot restaurangen där vi skulle äta. På vägen passerade vi en mysig restauranggata med massor av uteserveringar som var fulla av folk som njöt av lagom värme i skymningen.

På restaurangen fick vi "chambre separée" för vårt sällskap, vilket är mycket vanligt i Kina. Och sedan startade beställningen.... Roger och Tomas fick äran att bestämma vad vi skulle äta under ivrigt påhejande av mr Gao. De försökte lite modest säga att det räckte efter en fyra rätter eller så men det tyckte inte värden utan han manade på ytterligare, och ytterligare. Resultatet blev ett dignande bord av kinesiska läckerheter - lite som vi kände igen sedan tidigare men mycket nyheter också. Inte säker på att jag kommer ihåg allt men det här åt vi:

Pekinganka

Sötsurt fläsk (barnens favorit)

Annat fläsk i strimlor som skulle rullas in i en pannkaka

Små bröd som såg ut som champinjonhattar + grönsaksröra med bl a selleri

Små kuvertbröd + annan grönsaksröra

Sallad med kinesisk dressing

Någon typ av grön bladsgrönsak med vitlök

Någon typ av gröna skott med god sötsur dressing

Färska bambuskott med chili

Lammspett med sichuanpeppar

Friterade räkor med dippsås

Majs med pinjenötter

Mycket och gott  

Ja ni förstår vilken fest och vilka klot vi liknade när vi gick därifrån. Barnen drack persiko- och plommonjuice och vi vuxna skålade (frekvent) i kinesisk öl. Vi lärde oss kinesiska skålningsregler där det är viktigt att slå i glasen och att hålla glasen på rätt höjd (äldre håller glaset högre än yngre, anställd lägre än bossen, anställd lägre än bossens fru :-) etc.

Under tiden vi åt fotograferades det ymningt som sig bör i sällskap med kineser som i regel älskar att dokumentera viktiga händelser på bild. Hela sällskapet, alla män tillsammans, fruarna tillsammans, barnen tillsammans, Mr Gaos familj med våra barn, Mr Gaos familj med oss vuxna, Mr Gao med mig och AC..... ja, kombinationerna var oändliga och till slut hade jag fläckar framför ögonen av allt blixtrande!  Kanske får också vi äran att placeras i bokhyllan hemma hos familjen Gao, precis som de två utländska familjer han jobbat för tidigare?

Barnen åt med god aptit och V och Hugo roade sig med att försöka lära servitriserna att säga "rörmokare" vilken hade varierande framgång.

En oförglömlig kväll med delikat mat och trevligt sällskap!

Är man i Kina så skall man besöka den stora muren, och vi gör vårt bästa för att höja statistiken för antal besök per blekansikte.

Idag drog vi, tillsammans med familjen S, till den del av muren som ligger i Badaling och som är den del som de flesta som turistar i Beijing besöker. Den är mycket välrestaurerad vilket gör den mindre charmig än de mer "äkta" äldre delarna men samtidigt blir den mer lättillgänglig, trots att jag tycker att den var riktigt, riktigt brant på sina ställen.

Det lutar visst  

Väl framme i Badaling konstaterade vi att linbanan var stängd, till barnens besvikelse. Det blev till att gå upp helt enkelt, Men innan vi orkade det var vi tvungna att fylla på energireserven med lunch - tyvärr den minst goda kinesiska mat jag ätit under min tid här och svindyr. Så, åker ni till Badaling, nöj er med picknick och ta middag/lunch någon annanstans.

Tidigare besök på muren har skett i oktober och i början av maj. Nu är det slutet av juni och härligt grönt och lummigt med blommande träd och böljande sluttningar. Mycket folk, även en vanlig dag som denna men vi valde att gå till vänster istället för till höger och undvek därmed den värsta trängseln.

Vätskekontroll

Äntligen fika - i Kina äter man kryddade nudlar som snacks

Älska kameran!

Norton och Maja  

Barnen kämpade på bra, som vanligt höll jag på att säga. Trots att det inte är nytt för dem längre så tycker de att det är spännande och det är bästa bränslet när det gäller att gå. Uppåt, uppåt, uppåt och till slut lite välförtjänt fika på toppen. J tillsammans med Hugo, M och M fortsatte ytterligare en bit framåt, så långt man fick gå innan muren var avspärrad. Norton, T och jag vände tillbaka i lugn takt och vi möttes sedan nedanför igen. Glass blev belöningen och blåbär blev smaken alla valde (glasssmaker av majs, gröna ärtor och svarta bönor ratades - kineserna har lite andra smaklökar än vi).

Ibland måste man pusta lite

Norton och Tova håller i

Bäst hittills?  

Sedan var det meningen att vi skulle besöka Badaling Wildlife Park - en safaripark där man skulle kunna köra egen bil för att kolla på hyfsat frigående djur. Vilken flopp! Vi körde upp med bilen och blev tillsagda av biljettrivaren att köpa biljett i luckan som låg lite längre bort. Väl vid luckan blev jag och några kineser utskällda av försäljerskan som stängde luckan med en smäll efter några väl varda, hårda ord. Så jag lomade tillbaka till bilen där vi fick veta av en tredje anställd att "nej tyvärr, parken stänger nu". Smått förvirrat och lite jobbigt med 5 barn i bilen som laddat under dagen. Tur att det finns chokladkex!

PS Några tillägg till Nortons punchlines:

Roger kånkar omkring på sin datorväska varje dag och det får följder...

- Vad jobbar pappa med Norton?

- Han jobbar med väskan

Om personer med helskägg:

- Han har fägg i håret!

Kan inte motstå att dra er uppmärksamhet till den här notisen om IKEA Beijing som jag hittat på en annan blogg:

http://beijingcalling.blogspot.com/2010/04/not-that-free.html   

"Norton, vad heter mormor?"

     - Mormor

"Vad heter morfar?"

      - Skåne

Om olika saker, bland annat en tandemcykel:

     - Det är ååååmöjligt

När han tycker något är häftigt, pinsamt, otroligt:

     - Oh man!   eller    So awesome!

När han hälsar på större barn, män eller gubbar:

     - Hey guys!

Han har svårt att säga Sv och Sf:

     - Ferige, famp, fart, Transurmers

Innan han skall berätta något:

     - Vättu..... (utläses som vet du)

Man anar ett visst mått av TV- och filmtittande....

Oj vad tomt det är här hemma nu efter att Asian Tigers varit här och svept fram som en stormvind på förmiddagen. Tomt på väggarna, nästan alla leksaker borta, inget Xbox, ingen stereo - och så här var det ju faktiskt när vi flyttade in för snart ett år sedan. Vad fort man anpassar sig och boar in sig ändå!

Igår anlände så äntligen våra beställda möbler. Vi hade precis kommit hem till familjen W för ett sista lekpass när ayi ringde och bad mig komma hem omgående. Slängde mig i bilen och rushade hem.... för att mötas av en stor lastbil med fullastat flak, ayi och en chaufför.

Ni skall ju inte tro att chauffören hade bärhjälp med sig - nej det tyckte han att jag skulle fixa så där helt oförberett. Nu har jag ju inga kinesiska tomtar boende i min källare så jag ringde områdets Förvaltning och bad dem om hjälp att fixa några bärnissar. Det kryllar ju av trädgårdsarbetare, sopgubbar, gatusopare, vakter och andra diverse workers här hela dagarna, men någon bärhjälp fanns det inte tillgänglig förrän tidigast om en timme, meddelade man mig. Inte OK - bilen blockerade hela gatan och jag hade barnen hemma hos familjen W, så vi behövde ju packa ur nu, på direkten. Normalt kryllar här också av chaufförer som väntar på sina arbetsgivare och byggnadsarbetare som renoverar hus, men nu var det naturligtvis helt blåstomt på dylika.

Efter snällt bönande och argt hotande insåg jag att det var lönlöst. Så ayi och jag blev bärhjälpen! Tillsammans med chauffören baxade vi fåtöljer och bordsskivor av lastbilsflaket - tungt! Till slut passerade en stackars trädgårdsarbetare och han förbarmade sig över oss vilket vi var tacksamma för. Själv är bäste dräng...

Idag svepte som sagt Asian Tigers in och packade som riktiga proffs. Efter tips av andra vana flyttare hade jag noga märkt ut vad som skulle packas och vad som INTE skulle med till Sverige. Folk har fått med de mest oväntade saker i sina flyttlas tidigare. På 2.5 timmar var de klara med möbler, cyklar, terrakottasoldater, kläder, leksaker, hockeyklubbor mm mm. Nu tar det ca 8 veckor innan lasset kan levereras till Lomvägen i Sollentuna - båt är transportsättet och så skall det tullas och sådär.

Vi har försökt rensa så gott det går - även på bara 1 år samlar man på sig sånt man inte behöver, kläder som blir urvuxna och saker man helt enkelt inte kan släpa med sig. Så jag trakasserar vänner och grannar och försöker dumpa grejer på dem, vi har sålt några saker till hyresgästerna som tar över vårt hus och så har ayi fått en massa urvuxna, utrensade kläder och skor som hon och hennes släkt och vänner förhoppningsvis har nytta av.

Känner att vi behöver rensa Shurgard-förrådet i Sverige också - tänk allt det vi klarat oss utan i ett år.... Vi klagar på att vi har för lite förvaringsutrymme i huset - kanske är det så att vi har för mycket prylar?