Fortsätter på matspåret eftersom det är något som ligger mig nära om hjärtat. Vet också att jag har många kollegor på jobbet som engagerar sig helhjärtat i matfrågan.

Mat är också viktigt i Kina och ett sätt att hälsa på varandra, istället för att säga Ni hao (hur mår du) är att säga Chifan le ma (har du ätit).

Nu har jag klagat så många gånger på köttet att vi har fått rådet att bli vegetarianer :-). Det är en inställning till mat som är hart när obegriplig för kineser har jag förstått efter att ha läst på och själv varit på restaurang med en 6-årig vegetarian, kompisen V. Man har oerhört svårt att förstå varför man inte äter kött och det kanske inte är så konstigt i ett land som under långa perioder haft brist på mat. Varför skulle man frivilligt avstå från något så närande som kött om man inte absolut måste? Och orsaken att man tycker synd om djuren är man inte heller särskilt mottagliga för - inställningen till djur är mycket annorlunda än i väst och men ser dem främst som nyttoprodukter och inte som gulliga vänner med egna känslor.

Grönsaker och frukt är också ett komplicerat kapitel - det finns mycket olika sorter att välja på och många olika varianter som vi inte kommer åt i Sverige vilket är lyx för grönsaksälskare som vår familj. Problemet är bara att allt är så fruktansvärt besprutat så man måste vara oerhört noggrann med att skölja allt och om det går, gärna köpa "organiskt" (som förhoppningsvis är något mindre besprutade, om inte helt).

Själv inköpet av kött och fisk i en helt vanlig mataffär är också ganska annorlunda mot Sverige. Kommer ni ihåg köttfärsdebatten? Undrar vad de svenska hälsovårdsmyndigheterna skulle tycka om Carrefour i Beijing? Där ligger köttfärsen i stora tråg och man får själv lassa i så mycket man vill ha. Samma sak med kycklingbröst t ex - de ligger i en stor låda helt oskyddade och man plockar själv i en påse så många man vill ha. Tanken är väl inte att man tar med bara händerna men det är ju ingen som hindrar en om man säger så...

På Jinkalong simmar trötta fiskar i akvarier och man skall själv kunna peka ut vilken man vill ha. Idén är god men ingen vet ju hur länge fiskarna plaskat runt där i ett litet glastråg.

Det låter kanske som jag klagar men det gör jag inte alls - jag bara konstaterar att det är väldigt annorlunda mot vad en bortskämd svensk är van vid, och ibland skulle vi kanske behöva se oss själva på avstånd innan vissa debatter blir löjligt upphaussade.

Slutligen - sönerna och jag avslutade dagens shopping med lyxglass på Häagen Dazs. Tror ni mig om jag säger att det blev dyrare än söndagsmiddagen för 4 peroner senast? Men gott var det!