Onsdag morgon klev vi upp tidigt, laddade för resa till Shanghai och den viktiga intervjun som var slutfasen i processen för att få uppehållstillstånd. Barnen levererades till vår vänfamilj i ottan och vi drog till flygplatsen med mr Gao.

Knappt två timmars flygresa med biffsmörgås som litet snack, sedan möttes vi i Shanghai av Eneas lokala Miss Fix it, Vivian. Inte heller den här gången blev det tid för sightseeing men en timmas taxiresa till andra sidan stan' gav i alla fall några snabba blickar över centrala Shanghai och de spektakulära skyskraporna - lite svårt att se i hällregn men ändå... Vi var i god tid och Vivian föreslog lunch först, hon mindes väl hur AC och jag tjatade om mat förra gången vi var i Shanghai och ville förebygga trötta, gnälliga svenskar inför intervjun.

Klockan 2 var det dags, vi klev in i den officiella byggnaden där små damer stod innanför dörrarna och delade ut plastpåsar som man kunde lägga sitt våta paraply i (ok tjejer, vad gör vi idag? det regnar, då delar vi ut plastpåsar för paraplyer. ok - let's go!). Två representanter för agenturen som hjälper företaget genom den kinesiska byråkratidjungeln mötte upp oss och bad oss sitta ned. Vivian peppade och beordrade oss att inte säga något om att vi bor och jobbar i Beijing, det skulle kunna ställa till trubbel. Vi skulle låtsas som vi var baserade i Shanghai. OK, vi koncentrerade oss och jag bet mig i tungan för att inte drabbas av Tourrettes och skrika ut Beijing, Beijing, Beijing vid fel tillfälle.

Jag vet inte om jag tittat för mycket på amerikanska filmer där temat är Green Card och hur svårt det är att få det. Evighetslånga intervjuer med frågor på detaljnivå och inövade svar och fällor som kan kasta ut en omedelbart. Men om man säger så här....intervju var det ju synd att kalla det. Vi kallades fram till en disk bakom vilken en kinesisk statsanställd var placerad. Hon tog emot våra ansökningspapper och våra pass, bad oss sätta oss ned framför henne. Sedan knackade hon in våra uppgifter i datorn, riktade en web cam mot oss och skrev ut ett papper som hon knipsade fast ett foto på som vi fick som ersättning för våra pass som vi fick lämna ifrån oss - detta samtidigt som hon skvallrade och skrattade med kollegan vid disken brevid. That's it! Inte en fråga, knappt en blick på oss. Allt var klart på 5 minuter för oss två tillsammans. Och för detta flög vi 140 mil tur och retur, åkte taxi i sammanlagt 2 timmar. Jag som fantiserade om ett dunkelt rum med förhörslampa riktad i ögonen på mig....:-)

Flygresan hem tog tid - vi blev sittande i planet utan att kunna lyfta på grund av kraftiga åskväder i Beijing i över en timme så det blev en lång dag för våra barnvakter. Ganska mäktigt att se åskväder på nära håll uppe i luften när vi närmade oss Beijing men lite obehagligt också, dock gick det bra och vi kom ner på marken som vi skulle.

När vi kom hem väntade supernanny AC med våra barn som sov som stockar. Imorgon är det vi som ansvarar för hela barnligan när AC och T gör om samma process som vi, vi har hotat med skumma förhörsrum och skarpa lampor i ögonen...

Har skaffat en ny Beijing-guide, börjar bli några stycken men alla kompletterar varandra och den här senaste skall vara särskilt inriktad på folk som skall bo kortare eller längre tid i Beijing, alltså inte främst turista i bara några dagar.

Mycket läsvärt, både konkreta tips och små essäer av utlänningar som bott eller bor i Beijing. "Insider's guide to Beijing" (Immersion Guides) om alla typer av teman.

Läste idag tvådelad essä där temat var vilken typ av boende som är "bäst" för en expat - lägenhet i centrala Beijing eller villa i gated community i förorten.

Båda författarna som följdaktligen representerade varsitt boendesätt var övertygade om att just deras val var det bästa sättet att tillbringa sin tid i Kina.

Själva valde vi villa i suburbia, men lägenhet i city var också uppe på tapeten. När man skall till en storstad så är ju en del av poängen möjligheten att få känna av "storstadspulsen" som det heter. Den biten missar man ju helt klart här ute. I stan' är ju också sannolikheten för närkontakt med lokalbefolkningen högre än i ett gated community där befolkningen består av många andra nationaliteter och de flesta kineser man träffar jobbar bara där.

Men med hyfsat små barn kändes valet ändå rätt självklart - närheten till svenska skolan, kompisar och till grönområden kändes viktig. Gott om utrymme och en egen uteplats (lyx i Beijing). Och också närheten till många andra barn med familjer från alla möjliga länder som bor på samma gata och i samma område känns också spännande och kul för barnen. Här i området kan vi släppa ut dem själva (åtminstone Hugo) för att leka och cykla. I stan' hade det varit omöjligt med en 7-åring.

Eftersom Roger inte heller jobbar inne i centrala Beijing utan mellan 5:e och 4:e ringvägen, så var inte heller hans pendlingstid en anledning till att välja city. Han är på jobbet på 30 minuter och slipper de jobbiga köerna.

Och med en chaufför som vi delar med en annan familj tar vi oss lätt och smidigt in till stan, med hjälp av någon som hittar och det känns inte som ett jobbigt projekt att ta sig dit. Tvärtom tror jag man planerar och ser fram emot saker mer om de är lite mer omständliga att utföra än om det bara är att "gå utanför porten" (hur ofta utnyttjar ni som bor i Stockholm stadens alla möjligheter?)

Så - båda valen är lika rätt skulle jag vilja säga och precis som allting beror det på personlighet, livssituation och målsättning vad man väljer.

Imorgon Shanghai för Roger och mig och "intervju" för våra uppehållstillstånd. Får se vad det innebär, återkommer med rapport.

Vår chaufför mr Gau hämtade upp oss på förmiddagen för en mamma+barn utflykt till Ritan-parken den här gången (han hittade dit också, halleluja).

Förhandsinformationen i våra Beijingguider sa om parken "skön promenadmiljö, bra caféer och matställen, kanon på kvällen med livemusik".  Färden gick via business distriktet och vi passerade bland annat det läckra CCTV-huset (kinesiska statstelevisionen) http://en.wikipedia.org/wiki/China_Central_Television_Headquarters_building)

 Vädret var VARMT som vanligt men vi travade glatt in i parken, fulla av energi och leklust. Visade sig självklart att den omtalade lekplatsen var ett halvdeppigt nöjesfält, utan några andra barn där varje attraktion kostade skjortan. Och de såg inte ens kul ut, utan lite halvtrasiga  och slitna. Disappointed!

Men vi tog barnen i hand och travade tappert vidare och hittade då ett utomhusgym mitt i parken! Avancerade träningsmaskiner à la World Class, gratis för användning av alla - vilken grej! Atletiska yngre män, barn och små kinesiska tanter turades om att deffa och bygga. Vilken räddning när läget började bli desperat.

Efter hårdträning med push ups och pull ups och allt vad det heter samt avancerad street dance från alla 4 grabbarna behövde vi näring och tog oss till första bästa restaurang - som visade sig vara fin i kanten, med enbart kinesisktalande personal och alla menyerna på enbart kinesiska. De första rätterna såg ok ut, sedan hamnade jag på sidorna med rätter för 200-600 yuan och då  började jag känna mig svettig. Efter mycket om och men lyckades vi beställa några rätter som vi trodde alla kunde acceptera. Det visade sig bli en av våra dyraste luncher hittills med mycket kokta grönsaker´, konstiga nudlar och mycket små kycklingdelar med en massa ben kvar. Alla hittade något att äta dock även om Norton nöjde sig med drick-yoghurten som barnen fick istället för den färska mjölk jag försökte beställa med hjälp av min mandarin-parlör (måste blivit nåt fel på betoningen :-). Personalen hade strålande tålamod med våra trötta barn och gullade glatt med dem, lyfte upp deras servetter från golvet typ 503 gånger och serverade och pysslade - jag tror vi hade 4-5 servitriser till vårt förfogande.

Tack och lov fanns det sedan massa spännande berg, gångar och paviljoner samt en stenbåt att upptäcka efteråt vilket gjorde att summan av dagen blev på plussidan efter att ha startat med ett fett minus.

Luftkonditionerad chaufförstransport tillbaka hem (och sedan pasta med tomatsås i stora lass).

Vi byter chaufför nu! Droppen blev när den vi haft från början krävde mer betalt för kortare arbetstid än vad vi avtalat från början, och det trots att vi utnyttjat honom extremt lite.

Plus det faktum att han inte hittar i omgivningarna....vilket känns som en förutsättning för att man skall betala honom för att köra en. Eller är jag petig nu? Anne Charlotte och jag åkte ju till Shanghai förra tisdagen och det var vår chaufför som skulle köra oss till flygplatsen. Vi hade gott om tid på oss vilket visade sig vara tur då han inte hade en aning om hur han skulle hitta dit - och då ligger flygplatsen väldigt nära, normalt tar det ca 15 minuter att köra dit. Den här gången tog det minst 45 minuter och det var bara att springa ut för boarding direkt. Överdriver inte om jag säger att han frågade om vägen 6 gånger; taxichaufförer, vakter, gubbar på trottoaren.

Nu har vi hittat mr Gao som vi testade idag - vi gav honom utmaningen IKEA för att testa om 1)han hittar 2)bilens kapacitet 3)allmän attityd och han kom ut ur testet med Beröm Godkänt! Förutom att han hittar och gör ett trevligt intryck, pratar han lite engelska, kan kommunicera via telefon på ett normalt sätt och verkar service minded. Anne Charlotte och jag tvingade honom att köra till kinesiska ICA, Jinkalong, efteråt. Inte bara det att det räckte med att vi sa namnet på affären och vi inte behövde visa några kartor eller lappar med beskrivning på kinesiska, han kom in när vi packat kassarna och hjälpte oss att bära ut dem också. Låter nästan för bra för att vara sant men imorgon måndag sätter vi honom på nytt prov sannolikt - utflykt med alla 4 barnen!

För första gången handlade vi i en helkinesisk mataffär, inte Carrefour eller Jenny Lou's (som är alla expats favoritaffär med tysk musli, skandinaviskt rågbröd och italiensk pesto + överpriser). AC och jag gled omkring inne på Jinkalong en lång stund och botaniserade bland alla konstiga produkter med text enbart på kinesiska och försökte hitta både sånt som var garanterat ätbart och även lite mer spännande, udda saker. Det är en utmaning och man går på nitar med jämna mellanrum (t ex korv som såg ut som salsiccia men visade sig vara sötad med typ honung - buäää) men det är också en utmaning. Mitt främsta mål var som vanligt att hitta osötad yoghurt som inte kostar 16 Yuan för 1/2 liter (det har blivit en besatthet mer eller mindre) - tuffade till mig och frågade personelen genom att på kinesiska fråga "inget socker? Fick indikation på vilken jag skulle välja och plockade glatt ut 1,5 liters förpackningar, extremt nöjd. Visade sig vara en bluff! Antingen frågade jag fel och borde frågat efter yoghurt som inte "var söt" istället (sötningsmedel verkar vara stort här, man kan köpa i stora påsar) eller så ville hon bara sälja och insåg att jag inte skulle förstå något förrän efteråt när det var för sent. Jakten går vidare.

Börjar med att nämna att jag precis suttit och skrivit dagens inlägg, och sedan bröts kontakten när jag skulle spara så nu får jag skriva om allt igen. Förmodligen kommer detta att innebära ett något mindre inspirerat (och kortare) inlägg än den första varianten (grrrrrr) men jag gör ett nytt försök...
Äntligen dags för besök till centrala Beijing, vi bor i Shunyi-distriktet som ligger ca 40 minuter med bil, nordöst från de centrala delarna och om man skall tro vissa taxichaufförer är det samma sak som Twilight Zone eller Korpilombolo och de varken kan, eller orkar, försöka hitta dig.

Vi hade bestämt oss för Beihai-parken, som ligger strax nordväst om Förbjudna Staden. Kändes som ett bra besöksmål i den tryckande värmen, med sol från en hyfsat blå himmel.

Beihai-parken sträcker ut sig runt en sjö och i mitten av sjön ligger en ö, Qionghuadao eller Jade Island. En del av sjön täcks helt av Lotusblommor som blommar nu i juni-juli - fantastiskt vackert. Man tar sig till ön via en 600 år gammal bro. Sedan tar man sig uppåt berget, via Yong'ansi (Temple of Eternal Peace) upp via branta trapport till den vita Dagoban som ligger högst upp på toppen. Det är ett 350 år gammalt heligt monument som uppfördes till den 5:e dalai lamas besök till Beijing på 1600-talet (se bild nedan). Miljöerna i templet är fascinerande och oerhört exotiska för oss som aldrig varit i Asien. Barnen tyckte det var spännande med stora gudabilder och statyer och klocktornet med den stora bronsklockan som man kunde ringa i.

Det visade sig också att vi själva var dagens höjdpunkt i templet. VÄLDIGT MÅNGA ville fotografera våra barn, fotografera sig själva med våra barn, smygfotografera våra barn och några få även försöka kommunicera med ett knackigt hello, nice to meet you. Förutom en familj vi tror var danskar och några ströamerikaner var vi extremt ensamma som skandinaver - barnen var lite blyga i början men accepterade snart sin roll som superstars (en servitris kallade Norton för det), vinkade lite avmätt och lät sig nådigt fotograferas.

Dags för nästa stora attraktion i parken - båttur på sjön. Man kunde välja mellan pedalbåt och batteridriven. Självklart valde vi pedaler som käcka svenskar men det ångrade vi. Pedalerna tog inte särskilt bra och Norton påtog sig rollen som styrman vilket gjorde att vi körde runt i cirkel och krockade med alla som råkade komma i närheten. Efter en kämpainsats på pedalerna från Hugo och Norton på distans från styrspaken tack vare lite milt våld, lyckades vi dock åka runt lite grand och fick lite luft i håret en stund.

Sedan tog energin helt slut och vi åt - jättegott som vanligt höll jag på att säga. Hittills håller maten hög kvalitet och bortser man från vissa restaurangmiljöer som man kanske inte skulle valt i vanliga fall, så äter vi hittills alltid gott och bra. Ett liknande ställe som vi åt på, mitt i en stor turistattraktion, skulle ha serverat usel mat till överpris i vilket europeiskt land som helst.

Med ny energi och en glass i handen, promenerade vi sedan längs med sjön. En jobbig uppgift i värmen och med alla triljarder andra parkbesökare kan man tro - men nej, faktiskt riktigt avslappnande tack vare vacker miljö och lugn skön musik i högtalare genom hela parken (tänk musik som spelas när man utövar Qi Gong eller är på Yasuragi) - perfekt!

Sedan avslutades en toppendag med taxi hem - efter 3-4 försök lyckades vi faktiskt hitta någon som förstod vart vi skulle och dessutom kände för att köra dit.

Allra först, slogs av en känsla av att jag gett intrycket av att klaga på bloggen, hoppas det inte stämmer. Även om mycket strular så här i början så har vi kul och man blir nöjd när man tar sig igenom svårigheter - hoppas verkligen det skiner igenom?

Tänkte skriva lite om hur det är att ha en "ayi" eller "liten moster" som det betyder på svenska ungefär. Vi har fått lite skämtsamma kommentarer om det och det är ju lite ovant för oss präktiga svenskar som skall klara av allt själva. Städhjälp kan vi möjligtvis tänka oss, men därutöver vågar vi inte riktigt be om hjälp. 

Vi hade nog inte tänkt ha en ayi innan vi åkte hit, men andra dagen vi var här fick vi starka rekommendationer om att vi behövde det och trötta som vi var köpte vi argumenten och gick med på att prova. Och jag måste säga att jag hittills inte ångrar det. Även om vår ayi inte pratar engelska så är det en trygghet att ha henne i huset, hon hjälper till att prata med alla "workers" som springer här med jämna mellanrum, felanmäler sådant som inte fungerar, gullar med barnen som hon verkar tycka mycket om.

Ayi är en klippa på att städa och tvätta och med ett stort hus och två barn som behöver mycket uppmärksamhet så känns det skönt. Även inför framtiden - jag vill kunna utnyttja tiden här att lära mig och uppleva saker, inte främst torka golv och putsa köket. Ayi är också det perfekta "offret" att träna kinesiska på, och jag har redan plågat henne med mitt urusla uttal :-), men hon är tålmodig (och van).

Idag satt vi ned för första gången och pratade igenom vad som behöver göras och när, med hjälp av en hjälpsam tolk från bostadsområdets Customer Service, och det känns som vi är på samma våglängd. Generellt är svenska familjer populära att arbeta hos verkar det som - och vi är väl ödmjuka och ber artigt om vad vi vill ha hjälp med, samt betalar rätt bra - militär ordergivning är väl inte vårt stil direkt, även om jag har märkt att när det gäller "workers" så är det det som funkar bäst, helt klart. Jag får väl öva helt enkelt (det blir ju kul för mina kära kollegor när jag kommer tillbaka till jobbet).

För övrigt har det regnat hela dagen idag och på förmiddagen roade vi oss med Trazan och Banarne via SVT Play - fungerar kanon och det är ju tryggt att veta när man får lite småtråkigt och längtar hem.

På eftermiddagen hälsade vi på en annan svensk familj som bor i ett annat område och som är lite mer veteraner, de kom hit i april. De hade ett fantastiskt fint hus som de hade fått betydligt mer personligt än vårt och det är det vi får jobba på nu, att få huset att kännas som hemma och inte som en hotellägenhet.

Norton hittade en liten kompis, Axel, som förmodligen kommer att gå i samma dagisgrupp som han (skiljer 4 månader emellan dem) och de lekte bra ihop med alla hans fina bilar.

Ikväll blir det skaldjur - pilgrimsmusslor och jätteräkor, som man kan unna sig att frossa i här.

Nu förstår jag vad bloggångest är - kan inte komma på något varken spännande, udda, lustigt eller tragiskt som hänt idag att skriva om. Vi har varit småbuttra alla tre men dysterheten lättades upp med bad vid 16-snåret.

Snart är det da gs att börja se något av Beijing också, i helgen blir det definitivt en tripp in till stan för hela familjen. Men var början man i en enorm stad med tusentals sevärdheter? Sannolikt börjar vi med en park som inkluderar sevärdheter, i Beihanparken skall man kunna ta en liten båttur också och det låter som en bra idé när temperaturen går över 30 grader vilket den gör hela tiden just nu.

Generellt har vi väldigt lite kläder och saker fortfarande, vi har ju packat ganska mycket i kartonger som skickas separat med flygfrakt men tyvärr får vi inte dessa kartonger genom tullen förrän våra uppehållstillstånd är klara. Och de blir klara tidigast 23/7 då vi måste åka till Shanghai igen för intervju (parvis). Bland annat har vi inga böcker vilket är kris... lyckades dock äntligen få tag på lite barnböcker på engelska när jag var i Shanghai i tisdags, så nu simultantolkar vi från engelska när vi läser för barnen på kvällen, nyttigt och kul på samma gång.

Få se om det händer nåt mer skoj ikväll - annars bye bye och ursäkta det tråkiga inlägget.

Soligt, smogfritt och VARMT, minst 35 grader. Grabbarna och jag kände suget att dra ut och cykla trots det - det är väl anti-moskitomedlet som på elektrisk väg pumpas ut i våra rum som satt sig på våra hjärnor.

När vi äntligen kommit fram dit vi var på väg och satt och njöt av glass och iskaffe fick vi besked om att det var dags att dra hem, då våra nya möbler äntligen var på väg att levereras - så upp på cykeln och hem igen.

Självklart kom de inte när de sagt utan 1,5 timme senare...och då började infernot.

4 kinesiska montörer började lämpa in grejer i en rasande fart och samtidigt krävde de att få veta vad som skulle vart. Ingen pratade givetvis engelska så jag försökte läsa på kartongerna och peka och springa och visa. Enligt besked vi fått var det också meningen att montörerna skulle hjälpa oss att flytta på befintliga möbler för att få dit de nya, men när jag försökte gestikulera det åt dem tittade de på mig som om jag var galen och bara skakade på huvudet. Så vår landlords representant som också var här, gav sig ut för att ragga upp några "workers" som kunde hjälpa till istället. De anlände, bar och slet samtidigt som montörerna monterade och krävde att jag skulle tycka till och förklara hur jag ville ha det. En av dem hade, som man säger, vaknat på fel sida, och tyckte förmodligen att jag var den största idiot han stött på vilket han nog också sa högt, eftersom han fattade att jag inte förstod honom.

Som vanligt med IKEA saknades delar så i ett hörn står två lampor och en stol som skall kompletteras "the day after tomorrow" - vi får väl se. Hälften av befinliga möbler som skulle flyttas står kvar där de är för det krävs professionella flyttare tydligen.... så Nortons och Hugos nya möbler fyller upp hela Nortons rum.

Kort sagt, det var kaos, svetten rann och jag skulle lätt kunnat slå ihjäl en montör på fläcken - nu har lugnet lagt sig, nytt matbord och stolar på plats, ny soffa och nya hyllor står på plats och strax häller jag upp ett glas kallt rosé.

Avslutningsvis något helt annat - någon som vet varför kinesiska kvinnor har jackan på sig bak och fram när de cyklar eller åker moped? Fenomenet förekommer frekvent. Bäst förklaring får en offentlig hyllning på bloggen. Skål.