Onsdag morgon klev vi upp tidigt, laddade för resa till Shanghai och den viktiga intervjun som var slutfasen i processen för att få uppehållstillstånd. Barnen levererades till vår vänfamilj i ottan och vi drog till flygplatsen med mr Gao.

Knappt två timmars flygresa med biffsmörgås som litet snack, sedan möttes vi i Shanghai av Eneas lokala Miss Fix it, Vivian. Inte heller den här gången blev det tid för sightseeing men en timmas taxiresa till andra sidan stan' gav i alla fall några snabba blickar över centrala Shanghai och de spektakulära skyskraporna - lite svårt att se i hällregn men ändå... Vi var i god tid och Vivian föreslog lunch först, hon mindes väl hur AC och jag tjatade om mat förra gången vi var i Shanghai och ville förebygga trötta, gnälliga svenskar inför intervjun.

Klockan 2 var det dags, vi klev in i den officiella byggnaden där små damer stod innanför dörrarna och delade ut plastpåsar som man kunde lägga sitt våta paraply i (ok tjejer, vad gör vi idag? det regnar, då delar vi ut plastpåsar för paraplyer. ok - let's go!). Två representanter för agenturen som hjälper företaget genom den kinesiska byråkratidjungeln mötte upp oss och bad oss sitta ned. Vivian peppade och beordrade oss att inte säga något om att vi bor och jobbar i Beijing, det skulle kunna ställa till trubbel. Vi skulle låtsas som vi var baserade i Shanghai. OK, vi koncentrerade oss och jag bet mig i tungan för att inte drabbas av Tourrettes och skrika ut Beijing, Beijing, Beijing vid fel tillfälle.

Jag vet inte om jag tittat för mycket på amerikanska filmer där temat är Green Card och hur svårt det är att få det. Evighetslånga intervjuer med frågor på detaljnivå och inövade svar och fällor som kan kasta ut en omedelbart. Men om man säger så här....intervju var det ju synd att kalla det. Vi kallades fram till en disk bakom vilken en kinesisk statsanställd var placerad. Hon tog emot våra ansökningspapper och våra pass, bad oss sätta oss ned framför henne. Sedan knackade hon in våra uppgifter i datorn, riktade en web cam mot oss och skrev ut ett papper som hon knipsade fast ett foto på som vi fick som ersättning för våra pass som vi fick lämna ifrån oss - detta samtidigt som hon skvallrade och skrattade med kollegan vid disken brevid. That's it! Inte en fråga, knappt en blick på oss. Allt var klart på 5 minuter för oss två tillsammans. Och för detta flög vi 140 mil tur och retur, åkte taxi i sammanlagt 2 timmar. Jag som fantiserade om ett dunkelt rum med förhörslampa riktad i ögonen på mig....:-)

Flygresan hem tog tid - vi blev sittande i planet utan att kunna lyfta på grund av kraftiga åskväder i Beijing i över en timme så det blev en lång dag för våra barnvakter. Ganska mäktigt att se åskväder på nära håll uppe i luften när vi närmade oss Beijing men lite obehagligt också, dock gick det bra och vi kom ner på marken som vi skulle.

När vi kom hem väntade supernanny AC med våra barn som sov som stockar. Imorgon är det vi som ansvarar för hela barnligan när AC och T gör om samma process som vi, vi har hotat med skumma förhörsrum och skarpa lampor i ögonen...