Lördag 7 november och dags för lite kvalitetstid för den vuxna delen av familjen - på min önskelista till Roger stod endast en sak. Middag inne i stan' på tu man hand, gärna med internationell touch,  på ett ställe som skulle ge känslan av att befinna sig i en av världens största huvudstäder.

Efter lite forskning och rådfrågning bokade vi bord på restaurang Sureno, med medelhavstema, inne i Sanlitun, expat-tätt kvarter och därmed försett med alla nationella smakriktingar som man överhuvudtaget kan tänka sig. Sedan hade vi också en lista på tänkbara barer med oss för avslutande smaskiga drinkar i schysst miljö.

Taxi infångades och vi verkade ha värsta flytet, chauffören fattade direkt vart vi skulle och gasade på. Men vägvalet visade sig konstigt då han valde en väg vi hittills inte testat alls, täckt av torkande majs, och som slutligen visade sig leda ut på samma väg vi startade på. Taxistrulet fortsatte - han valde den packade Jin Shun Lu in mot stan och det gick mycket långsamt framåt, ryck-och-knyck körstil och härliga avgasintag. När trafiken sedan äntligen släppte började han vifta och fråga något på kinesiska och vi fattade givetvis ingenting. Först när det var för sent insåg vi att han frågat om vi ville att han skulle köra motorvägen, som kostar extra pga biltull, eller om han skulle fortsätta samma väg som vi redan låg på. Följden blev att han inte valde motorvägen vilket innebar ännu en halvtimme seg som sirap.

Äntligen framme tittar jag ut genom bilfönstret och ser direkt folk jag känner, E och E från Norge vars dotter går i Nortons dagisklass. Vi bor i en stad med 11,7 miljoner invånare (exkl. några miljoner gästarbetare) och ändå stöter vi på norrmän från förorten så fort vi förflyttar oss downtown! Det skandinaviska temat fortsätter när vi åker hissen ned till restaurangen - 4 svenska män klämmer sig in i samma hiss och disktuerar sina senaste prutfynd. Voj, voj vad man känner sig vild och galen och ute på äventyr...not.

Sureno visade sig ha en modern, skön västerländsk atmosfär med spansk musik i högtalarna och superbra service. Vi avnjöt, i lugn och ro och samtalandes utan att bli avbrutna en enda gång, svärdfisk cevice och tonfisk bruschetta till förrätt och och en fantastisk sirloin med parmesanost, olivolja, citron och rucola + smörstekt färsk spenat och rostade medelhavsgrönsaker till varmrätt. Mmmmm!

Vår vana trogen ägnar vi oss också åt att studera gästerna vid borden närmast oss och spekulerar vilt om vilka de är, i vilken relation till varandra, nationalitet och hur och varför de äter som de gör. Paret närmast oss anländer strax efter oss, han vältalig amerikan och hon mer tystlåten. De är otroligt snabba på att beställa, eller snarare han, och in kommer varsin pizza och varsitt glas rött vin med en rasande fart. Vi håller samtidigt på att fortfarande bestämma oss för vilket vin vi skall dricka. Han formligen sveper in både pizza och vin medan hon petar i några rucolablad. När hon har klarat av en knapp tredjedel av pizzan beställer han in notan. Sedan svischar de iväg medan vi fortfarande tuggar svärdfisk. Behöver jag tillägga att han hade "rondör" med pondus och hon var smal som en vidja?

Två bord bort slår sig familjen "show me the money" upp - damerna försedda med bling blind upp till tänderna och mannen i familjen i sidenscarf. Damerna (mor och dotter?) beställer in champagne och mannen, som är liten och tunn som ett streck, beställer in rött vin som dekanteras och luftas enligt konstens alla regler. Och, världens största biff, som han häller Tabasco på! Vi är båda övertygade om att han aldrig kommer att fixa det, men han tuggar och tuggar och skär och skär och till slut är allt borta och man anar nästan en anakondabula på hans tidigare närmast konkava mage.

Efter middagen drog vi så vidare på drinkjakt med karta i handen, otroligt osofistikerat men praktiskt. Q Bar har Roger hört skall vara ok och efter lite trampande fram och tillbaka, hit och dit, inser vi att den måste finnas högst upp i ett totalt ohippt lägenhetshotell. En stor skylt talar om att vi är rätt när vi kommer ut ur hissen men början är rätt ocharmig. Jag börjar med ett toalettbesök och barens gadget där är ett inspelat rapljud som högt och tydligt hörs med jämna mellanrum - Dum&Dummare skojigt, eller hur? Dock visade det sig finnas gott om goda drinkar och hipp r&b DJ på stället så vi var nöjda. Några Caipirinhas och Apple Martinis senare kändes kvällen komplett och vi drog hem till ayi som passat våra gullepluttar.

Men, What goes up, must come down eller You're flying high in April, shot down in May, som de sjunger. Vilt nyvakna vid 3-snåret konstaterar vi att Norton "vomerat" (nog med äckligheter på ett tag på den här bloggen så jag uttrycker mig verserat) så det är bara att dra igång tvättmaskinen och sanera och vi tumlar sedan ned alla 3 i föräldrasängen och sover en orolig sömn.

Så söndagen då vi inplanerat museibesök och födelsedags- respektive Fars Dagsmiddag på stan hela familjen har istället tillbringats inomhus, i soffan, under täcket, framför TVn och med Take out mat från stamhaket.

Livet är aldrig enahanda!