Det finns många "ställen" man lär sig pö om pö som expat och nykompling här i Beijing, dit den generelle, tillfällige turisten aldrig kommer och som är väldigt "ouppenbara" för den oinvige. Vi har "flygplatsmannen" som säljer kinesiska möbler och "jackstället" där man syr upp en täckjacka enligt egna önskemål, för att bara nämna två.

Idag fick äntligen väninnan AC med mig till "jackstället" - hon i akut behov av en schysst vinterjacka då hennes "kopiejacka" inte riktigt lever upp till originalets kvalitetsstandard, och jag mest nyfiken egentligen.

AC hade en mycket enkel handritad karta med sig tillsammans med muntliga instruktioner som vi tillsammans med mr Gao försökte få ihop och förstå exakt vart vi skulle köra. Inte helt lätt visade det sig. Där vi trodde att vi skulle köra av visade det sig att det inte fanns någon väg att köra av på, så vi diskuterade lite mer och kom fram till att testa ett annat alternativ. Väl där tog vi chansen och körde av och det visade sig vara rätt - we are sooooo goood!

Mr Gao såg dock väldigt tveksam ut när vi körde in i byn där "stället" skulle ligga och han funderade nog på vad sjutton vi skulle göra där. När vi så till slut såg skyltdockan med den röda täckkappan som vi fått tips om att hålla utkik efter, och ropade Stopp! så verkade han inte riktigt tro att det verkligen var dit vi ville så hett.

I den lilla, lilla butiken satt det 3 kvinnor och sydde för glatta livet. Väggarna täcktes av täckjackor i olika modeller och färger som man kunde använda som bas för sin egen persoliga modell. Kallt som tusan och ganska ruffigt men spännande.

Jag hade bett AC ta med en parlör för säkerhets skull, men det visade sig att damerna var rutinerade och hade haft västerlänningar där förr så de visste drillen och exakt vad de skulle fråga oss om för att få till det rätt. Och AC och jag var så glada när vi kunde säga rätt färgnamn (hur var det nu - är haise vit eller svart), säga "just det" och säga "så där" men "inte så där". Våra mått togs efter att vi provat en modell, kvinnorna skrattade när vi huttrande tvingades ta av oss våra dunjackor.  Det gällde att ta ställning till färg, typ av material, typ av sömmar, muddar eller inte och vilken typ, vilka knappar och placeringen av dessa, krage/luva eller ej - ja det gällde att skärpa till sig och ta på sig snabba-besluts-mössan.

Vi ville gärna ta kort för att dokumentera ögonblicket och alla ville plötsligt vara med på bild. En ung tjej bad också AC med några stapplande engelska ord om hon kunde få kortet sedan, vilket hon naturligtvis blev lovad.

100 yuan i deposition, leverans om mindre än en vecka för resten av summan 130 yuan och en anledning att åka tillbaka till byn för en lunch och lite strosande blev slutresultatet. Båda lever vi på hoppet att allt blev rätt och att vi får det vi ville ha, annars får vi väl se det som ett första försök och en spännande utflykt.

  Man måste vara iklädd sina egna alster för att inte bli djupfryst på det här stället