Något så banalt som en taxiresa in till stan' bjuder på ett Beijing i superkoncentrat:

Jag gläder mig något otroligt åt att kunna kommunicera ett "jag vill åka till...."på kinesiska och sedan rutinerat ge chauffören ett visitkort med adress på kinesiska och liten karta på baksidan. Och han förstår och gasar på åt rätt håll!

Bältet i baksätet är obrukbart eftersom överdragsklädseln täcker fästet, så det är bara att luta sig tillbaka och hoppas på det bästa. Radion dundrar på - nu som oftast faktiskt med något som låter som högläsning ur en spännande bok. Ibland snappar jag upp ett ord jag tror att jag förstår och blir nöjd med mig själv.

På vägen till motorvägspåfarten kör vi förbi berg av majs på torkning längs med vägkanten och tre mulåsnor med vagnar spända efter sig, som står och väntar på någon typ av last; sly och risrester, frigolitblock, metallstänger ja i princip vad som helst som kan staplas på höjden och hjälpligt spännas fast med rep.  Vi kör om mopeder som är överbyggda med en liten hytt, som används för att köra passagerare - släktingar och vänner eller främlingar mot betalning.

Stammarna på träden som står längs med vägen är målade i vitt ungefär 1,5 meter upp - tidigare förfrågning har gett att det görs för att skydda träden mot insekter på något sätt. Kan också tänka mig att det bidrar till att lysa upp i mörkret, då gatubelysning i princip är ett okänt begrepp utanför centrala citykärnan.

På morgonen är många på väg till jobbet och många passar också på att äta ordentlig frukost på vägen dit. Små hål i väggen finns överallt och ofta ryker det flitigt inifrån och bord med bambukorgar som används för ångkokning av dumplings (jiaozi) och bullar med fyllning (baozi) står i dörröppningen. Frukosthaken erbjuder varm temperatur och varm mat till folk som ofta bor i hem med bristfällig uppvärmning och som behöver tina upp sig innan dagens knog sätter igång.

Så ut på motorvägen via vägtullen som tar 5 yuan (=sek) för en resa in till stan) - personlig bemanning i tjusigt kinastylade tullstationer ger oss rätt att ta oss den snabba vägen in till stan. Vi passerar varningsskyltar som säger åt oss att inte somna framför ratten, att inte kasta skräp genom bilrutan, att inte köra för höga bilar där de inte får plats etc etc. Många budskap på framförda på ett charmigt sätt.

Så av stora vägen och in i stan och där börjar det riktiga köräventyrer. På vägen till vår destination krockar vi "nästan" 10 gånger och håller på att "mosa" ungefär 13 personer, vad jag hinner uppfatta, men ingen händer de facto. Trafiken är minst sagt vild och filkörning är bara till för fegisar som inte vill framåt i livet - filkryssande och omkörning i vägrenen på högersidan är vardagsmat och att ligga i vänsterfil vid trafikljuset för att man tänker svänga vänster är väl bara onödigt, om det är tomt i högerfilen? Men på något sätt fungerar det ändå, och kinesiska trafikanter måste ha en reaktions- och uppfattningsförmåda utöver det vanliga som de förmodligen börjar träna upp redan som spädbarn.

Bor man trångt inne i stan får man utnyttja det offentliga rummet istället och kläder och täcken hänger på tork i parker, på lekplatser, på elledningar mellan husen och på staket. Vi kryssar oss förbi slitna hutonområden, stora lägenhetskomplex och flashiga kontors- och hotellskyskrapor - nytt och gammalt, fult och fint, kitschigt och genuint i en salig blandning och överallt är det folk, folk, folk.

Många har munskydd, sannolikt främst för att skydda sig mot den dåliga luften. Några nöjer sig med den tråkiga, medicinska pappersvarianten, eller kartonvarianten målare brukar använda men andra har investerat i tygmunskydd med fina blommönster och de som fryser riktigt ordentligt kör givetvis med fleece.

Ofta ser man också vid morgontid hur personal på olika typer av inrättningar samlats i grupp utanför sin arbetsplats. Där kör chefen sin dagliga genomgång och pepptalk, ser till att alla är på bana och i toppform inför dagen så att allt skall flyta på på bästa sätt. Det kan vara restaurangpersonal med diskare och servitörer, flygplatspersonal med truckförare, väskbärare, incheckningspersonal och personalen i en butik som startar upp på det här sättet - snabbt och effektivt.

Så äntligen framme, dags att kliva ur taxin och betala det mycket humana priset - en resa in till centrala Beijing har hittills aldrig gått på mer än max 80 yuan. Men bäst att vara på sin vakt, ibland får man betala andra resenärers biltull eller någon annan okänd pålaga.

Redo för äventyr - fortsättning följer.