Om jag skall lista mina starka sidor så är inte Pysselbenägenhet en av de faktorer som kommer högst på listan. Understundom kan jag julpyssla ihop en smällkaramell, några flirtkulepåskkycklingar eller måla en skojig porslinsmugg till mina barn men Hugo skulle inte definiera mig som någon Pysselmamma direkt.

Men ibland måste man ju vara lite vild och galen och testa nåt nytt, så när grannen J frågade om jag ville komma hem till henne och göra en "japansk teask" tillsammans med några andra så sa jag ja, utan att ha en aning om vad det egentligen handlade om. Trevlig samvaro och löfte om en god lunch säger man ju inte nej till.

Väl hemma hos J hade vår danska kursledare dukat upp pysselplatser till alla 5 deltagare med underlägg, sax, skalpell, linjal, måttband och tapetklister och jag förstod direkt att här var det seriöst pysslande vi skulle ägna oss åt. J visade upp sin tidigare färdigställa teask och då blev jag lite småstressad - den var jättefin, en liten behändig träask med lock och sarg, klädd i vackert japanskt rispapper med läckert mönster. För detta krävs det nog seriösa pysseltalanger tänkte jag, men hon hävdade bestämt att alla kan fixa ihop något lika tjusigt på bara en liten stund.

Kursledaren dukade sedan upp mängder med rispapper i olika mönster, det ena läckrare än det andra, och sedan inleddes den stora urvalsprocessen - hur skall just min ask se ut? Gärna två olika papper men som på något sätt matchar varandra, så lät rekommendationen. Efter mycket matchande, letande, hummande och tvekan hade vi alla 5 bestämt oss och sedan var det dags att köra igång.

Vår kursledare förklarade mycket pedagogiskt och tålmodigt hur vi skulle mäta upp vår ask och sedan överföra dessa mått på papper som skulle skäras upp, metodiskt och försiktigt. Hon fortsatte sedan steg för steg vilken del av asken som skulle täckas med papper och hur, hur vi skulle finskära pappret och limma fast det på rätt sätt.

Efter många skratt, lite svett, en del korrigeringar och felskär satt vi sedan till slut efter 2 timmar med varsin urgullig ask, och med mersmak att göra fler ("man kan ju göra en större för CD-skivor, en för tidningar...) då ett beroende uppstått hos oss alla.

Visade resultatet för Hugo och Roger på kvällen som båda var förvånat imponerade över resultatet - visar ju bara hur sällan jag pysslar och att resultatet kanske inte alltid är storartat.

Själv kände jag mig mycket nöjd med mig själv och med min dag som äkta "hemmafrupysslare". Så akta er, kanske får alla japanska teaskar i present nästa födelsedag eller jul - vet ju hur det var med min mormor och hennes "toalettpappersförvaring" i käcka, sprakande färger som spreds över halva släkten efter en av hennes pysselsessioner   .

Den fantastiska teasken - funderar på att köpa en särskild piedestal till den för att den verkligen skall komma till sin rätt....

Föreställ er detta.... Yosemite Villa 2188, cirka 7.30 på morgonen....

Den näst yngsta medlemmen i familjen deppar först inne på toaletten för att den yngsta medlemmen inte vill ligga kvar och mysa i sängen tillräckligt länge. Efter en stund kommer dock den näst yngsta ut iförd nya skor! I form av en toalettpappersbal. Han släpar fötterna framåt och hojtar om sina snygga, nya dojor. Den näst äldsta medlemmen muttrar buttert något om falla framlänges och slå ut tänderna men det biter inte. Efter en kort stund faller pappersbalen i bitar. Då tar den näst yngste medlemmen plastomslaget och kränger på sig på överkroppen och hojtar sedan om sin nya snygga tröja han tänker ha till skolan idag. Den näst äldsta suckar och sjunker ned vid frukostbordet.

***************************

En stund senare börjar de två yngsta familjemedlemmarna referera till varandra som Kalle Sxxxxkalsong och Pelle Pxxxhuvud/kula (jag bleepar för känsliga läsare men de som läst Håkan Bråkans Busbok vet hur det skall utläsas, övriga kan kanske gissa?). Detta pågår oavbrutet i ändlös repetition i cirka 5 minuter tills pappa undrar vem av de två som är Kalle Sxxxxkalsong, och då är det plötsligt inte kul längre....

***************************

Mamman hämtar barnen på skolan. Näst yngste familjemedlemmen kommer ut genom dörren, rusar genom hela skolfoajén i absolut högsta fart och kastar sig sedan på stengolvet för att avsluta med en perfekt glidtackling på knäna de sista 5 meterna. Senare samma kväll klagar näst yngste medlemmen över diffusa smärtor i kroppen och undrar vad som är fel. Mamman suckar och yppar ett dystert "har du tänkt på att...."

***************************

Ni med söner - ser det ut så här hos er också? Och ni med döttrar, har de bara tofs och trallar hela tiden eller har de annat konstigt för sig?

****************************

Och nu över till något helt annat....

Vi har ett kanonbra husnummer om man skall tro vår kinesiskalärare Eileen:

2 = er = kan representera erzi som betyder son

1= yao = att önska sig

8, 8 = ba, ba = representerar pengar

8 är en toppensiffra alltså men 4 är dålig då det påminner om ordet för Död. Därför ansökte Kina om att få OS 2008 men 2004 ville man inte alls ha.

Kuriosa!

Det finns många "ställen" man lär sig pö om pö som expat och nykompling här i Beijing, dit den generelle, tillfällige turisten aldrig kommer och som är väldigt "ouppenbara" för den oinvige. Vi har "flygplatsmannen" som säljer kinesiska möbler och "jackstället" där man syr upp en täckjacka enligt egna önskemål, för att bara nämna två.

Idag fick äntligen väninnan AC med mig till "jackstället" - hon i akut behov av en schysst vinterjacka då hennes "kopiejacka" inte riktigt lever upp till originalets kvalitetsstandard, och jag mest nyfiken egentligen.

AC hade en mycket enkel handritad karta med sig tillsammans med muntliga instruktioner som vi tillsammans med mr Gao försökte få ihop och förstå exakt vart vi skulle köra. Inte helt lätt visade det sig. Där vi trodde att vi skulle köra av visade det sig att det inte fanns någon väg att köra av på, så vi diskuterade lite mer och kom fram till att testa ett annat alternativ. Väl där tog vi chansen och körde av och det visade sig vara rätt - we are sooooo goood!

Mr Gao såg dock väldigt tveksam ut när vi körde in i byn där "stället" skulle ligga och han funderade nog på vad sjutton vi skulle göra där. När vi så till slut såg skyltdockan med den röda täckkappan som vi fått tips om att hålla utkik efter, och ropade Stopp! så verkade han inte riktigt tro att det verkligen var dit vi ville så hett.

I den lilla, lilla butiken satt det 3 kvinnor och sydde för glatta livet. Väggarna täcktes av täckjackor i olika modeller och färger som man kunde använda som bas för sin egen persoliga modell. Kallt som tusan och ganska ruffigt men spännande.

Jag hade bett AC ta med en parlör för säkerhets skull, men det visade sig att damerna var rutinerade och hade haft västerlänningar där förr så de visste drillen och exakt vad de skulle fråga oss om för att få till det rätt. Och AC och jag var så glada när vi kunde säga rätt färgnamn (hur var det nu - är haise vit eller svart), säga "just det" och säga "så där" men "inte så där". Våra mått togs efter att vi provat en modell, kvinnorna skrattade när vi huttrande tvingades ta av oss våra dunjackor.  Det gällde att ta ställning till färg, typ av material, typ av sömmar, muddar eller inte och vilken typ, vilka knappar och placeringen av dessa, krage/luva eller ej - ja det gällde att skärpa till sig och ta på sig snabba-besluts-mössan.

Vi ville gärna ta kort för att dokumentera ögonblicket och alla ville plötsligt vara med på bild. En ung tjej bad också AC med några stapplande engelska ord om hon kunde få kortet sedan, vilket hon naturligtvis blev lovad.

100 yuan i deposition, leverans om mindre än en vecka för resten av summan 130 yuan och en anledning att åka tillbaka till byn för en lunch och lite strosande blev slutresultatet. Båda lever vi på hoppet att allt blev rätt och att vi får det vi ville ha, annars får vi väl se det som ett första försök och en spännande utflykt.

  Man måste vara iklädd sina egna alster för att inte bli djupfryst på det här stället

.... heter tydligen innebandy internationellt.

Hugo och M har tröttnat på hockeyskridskoåkningen och därmed vägrat mer hockey den här vintern - suck! Nu har de valt att övergå till innebandy istället och vad gör man inte för att ens små pluttar skall vara glada och nöjda.

Så, Hugo kör nu innebandy på lördagar kl. 10 i en av gymnastiksalarna i närliggande skolan ISB. Och hans hurtiga far har volonterat som hjälptränare, så nu skall de trampa iväg på lördagmornarna båda två för att sporta loss. Imponerande!

Första passet var igår och båda var nöjda med sina insatser när de kom hem.  Hugos "lag" vann med 10-1 och han gjorde sista målet. Det verkar vara ett bra, lagom stort gäng som spelar, med lite blandat ursprung med fokus på norra Europa; Tyskland, Finland, Sverige bland annat.

Några stilstudier:

Bilderna är tagna av grannen Ms pappa.

Vi i familjen Abrahamsson tycker att man skall pumpa ut mesta möjliga ur varje tillfälle att fira och ett tredagarsfestande för Hugo kändes lämpligt i år.

Efter onsdagens "riktiga" firande, festade vi vidare på torsdagen tillsammans med kompisen M och hans systrar och vår kollegefamilj med V och J. Eftersom det var torsdag var temat självklart; pannkaka och vi hade bestämt oss sedan tidigare att helt enkelt göra pannkakstårta - något vi aldrig testat förut!

I boken "Pannkakstårtan" råkar Pettson ut för en mängd olika hinder i tillverkandet av Findus tårta och även vi fick övervinna lite problem. Att hitta GOD vispgrädde i tillräcklig mängd, vilket inte är självklart här, och sedan att få den vispad. 5 dl vispar man inte upp för hand utan massiv ansträngning så en elvisp eftersöktes men gick inte att uppbåda. Tur då att grannen J är välutrustad.

Pannkakspartyt var kul och trevligt och fotbollsspel, legobyggande och kojlek i källaren hanns med.

Sedan tog vi det lugnt i två dagar för att ladda upp för den sista explosionen i trestegsraketen - kalaset för klasskompisarna som ägde rum idag söndag.

Vi har ju fått ett riktigt schysst "lekland" i vårt klubbhus här på området, där Hugo, Norton och M tillbringat många timmar redan och det kändes som ett perfekt ställe för ett kalas. Rutschkanor, studsmatta, hinderbana, klätternät och pingisbord - vad kan man mer begära för ett gäng 7-9-åringar med obegränsade mängder energi i kroppen?

11 kompisar (9 killar och 2 tjejer) trillade in vid 14-tiden och körde sedan stenhårt i två timmar med ett kort avbrott för tårta och presentöppning. Strumpor flög av, strupar blev torra och krävde snabbt dryckesintag, brottningsmatcher, "jaga snöret", bad i bollhavet, sno kakor, kasta bollar, spela pingis, springa hinderbana på tid - ja, de han med en hel del och alla verkade ha kul och gick svettiga och röda i ansiktet hem med den obligatoriska goodie bagen i handen.

Hugo var oerhört nöjd med dagen och kalaset som han väntade på med myror i kroppen hela dagen och som han räknat ned inför MYCKET länge!

Förhoppningsvis var alla de inbjudna barnens föräldrar nöjda också - med slutkörda barn som somnade tidigt ikväll....

För 8 år sedan anlände en liten krabat något för tidigt till världen på Södersjukhuset i Stockholm. Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det en pigg och frisk men väldigt sömnig kille som efter en vecka på sjukhus flyttade in på Lomvägen i Sollentuna med sina nojiga förstagångsföräldrar.

Nu är han 1,37 lång, kan prata en hel del engelska och sover över hos polare som om det vore ingenting. Det är så oerhört häftigt att få vara med honom på vägen - snabbare än man anar kommer han att vika av åt sitt eget håll. Det gäller att påminna sig själv om att njuta av stunden och inte bara tjata och gnata...

Den STORA FÖDELSEDAGEN som det räknats ned sedan ett år tillbaka ungefär, började med att Hugo blev väckt av föräldrar och lillebror med en vacker sång och ett rungande hurra tillsammans med önskefrukosten rostad syltsmörgås och jordgubbsyoghurt. Han var förvånansvärt pigg för att vara nyvaken så vi misstänker lite "rävsovande" från hans sida....

  Kram brorsan och grattis på åttaårsdagen!

När vi drog ifrån gardinerna såg vi att kompisen M gjort en alldeles särskild födelsedagshälsning på sitt fönster mitt emot. Mycket uppskattat.

   Vilken toppenkompis va!

För att dra ut på det roliga så långt som möjligt under dagen blev det bara en present på morgonen. Men vilken present sen' från mormor och morfar. Hugo fick följa ett snöre och leta upp den och hittade högst upp i huset ett hett efterlängtat fotbollsspel! På loppisen på Lucia gick ett liknande spel och näsan förbi med besvikelse som resultat men det här var snäppet större och bättre så lyckan var total och Hugo och Norton drog igång en match direkt. Tack mormor och morfar!

   Vilken av spelarna är Zlatan mamma?

Sedan var det bara att rusa iväg till skolan där kompisarna och fröken sjöng och hurrade för Hugo. Han ifrågasatte dock varför man inte är ledig från skolan på sin födelsedag - det borde väl ändå vara en mänsklig rättighet? Kanske det kanske.

När Hugo kom hem fortsatte vi tre firandet med ballonger och mer presenter. Hugo satt och blundade och Norton och jag hjälptes åt att bära dem till honom. Den första som dök upp var en skateboard från farmor och farfar med oerhört coolt dödskallemönster i guld på undersidan. Äntligen kan han åka med kompisen M och V här i Kina och med kompisen A i Avesta i sommar! Tack farmor och farfar.

Dock var skateboarden inte riktigt en överraskning trots ihärdiga försök från min sida. Jag köpte den i måndags samtidigt som jag storhandlade mat. Vår chaufför Mr Gao hjälpte mig att böra in alla varor och sist kom han med påsen från Decathlon med skateboarden i. I sista sekunden innan Hugo såg den hann jag stoppa honom och bära ut påsen igen. Ställde den framför garagedörren med tanken att jag skulle plocka in den strax från insidan. Men, 5 minuter senare kommer snälla Ayi Li med samma påse "Is this yours, I found it outside the garage?". Ridå! Hugo såg och skrattade trots att jag nästan slängde mig över henne och försökte dölja den med min kropp.

                                                  
                         Åh vad cooooooolt mamma, det svarta ser nästan ut som blooooood!

Och sist men inte minst kom ett XBOX 360 spel från mamman och pappan inklusive en bunt spel som jag dealat till mig på Pearl market. Första spelet han testade var Starwars the Clone Wars Republic Heroes som Hugo också har på PSP. De som träffade honom i julas minns kanske att han kämpade med en Spindeldroid som han inte lyckades slå? Med XBOX funkade det direkt och han blev strålande nöjd med sig själv - "jag är så braaaaa på det här"!

                                                  
                         Nu är alla sysselsättningsproblem över - om vi haft några?

Förutom detta hade vår snälla chaufför kommit med en jättelåda bananer tidigare under dagen. Oklart hur han kommit över dem men det var en välkommen present i vårt hus där bananer är guld och en av de få saker som lillebror äter så Mr Gao fick en stor kram från Hugo. Och snälla Ayi bidrog med en fotboll som blir toppen i sommar.

   Bananer byggde dessa praktfulla barn!

Till middag blev det en repetition av Svenska Skolans Nobelmiddag, dvs fläskfilé med bearnaisesås (ja, hemgjord såklart!), broccoli och pommes frites. Mycket uppskattat!

                                                  
                    Vilket bra kort, kladdiga tallrikar och hushållspappret som sög upp oljan från pommes fritens fortfarande kvar. Stylish! Men det var faktiskt fint dukat från början. Så det så.

Och så när pappa kom hem blev det födelsedagsbakelse och ljusutblåsning som traditionen bjuder. Efter Skypning med mor- och farföräldrar var det ett trött men mycket nöjt födelsedagsbarn som gick och la sig. Idag torsdag ser han fram emot pannkakstårtekalas med M, T och M och V och J. Och på söndag kalas med klassen på Yosemites lekland. Om det är värt att firas så skall det göras ordentligt!

   Mamma, var det den minsta bakelse du kunde hitta? Jamen den är ju från franske konditorn, fint skall det vara!

Som ni har förstått av tidigare inlägg och nyhetsrapporteringen till Sverige så är Kina inte vant vid de snömängder som föll efter nyår över stora delar av landet.

Eftersom det är ordentligt kallt, vissa dagar nedåt -10 grader, så ligger snön stadigt kvar och snölek har blivit ett alternativ som i vanliga fall inte är aktuellt här i Beijing. Det har räddat jullovet för många expat-familjer som valde att stanna kvar i Kina över jullovet.

Som vanligt när vädret inte är som det brukar så blir folk lite småknasiga och gör saker de inte brukar. Nedan några kul bilder från siten China Smack.

  Mycket snö på nosen för pandan Weiwei i Wuhan som dock stojar runt för fullt i allt det roliga, konstiga vita pulvret

  Lite mer snö än vanligt i inre Mongoliet - påminner om en vanlig dag för pendeltågsresenärerna från Nynäshamn

   Nu är jag lite vild och galen och rullar mig i snön utanför Bird's Nest - blir det en bra bild?

  Infogar den exakta bildtexten från siten här i kursiv stil:

In Tianjin. A resident wrote on snow to hope for a prosperous new year.  The Chinese word 大吉, or “da ji” in pinyin, means “highly auspicious”. Chinese people have a saying: A auspicious snow brings forth a year of abundance.

Den som kan klura ut vad ordet auspicious betyder på engelska har gjort sig förtjänt av en plats på min ständigt pågående kurs "chinglish for beginners"

  En bild från Beijing eller från Stockholms gator dagen efter det årliga första snöfallet?

   Det är inte bara galna svenskar som vinterbadar - dessa glada damer gör detta varje år och dessutom varje vecka, spektaklet har stor publik varje helg vid Houhaisjön i centrala Beijing

En reflektion om betydelsen av ljus...

Första dagen vi anlände hit till Beijing, efter 9 timmars flygning, i princip ingen sömn alls och 6 timmars tidsskillnad i kroppen, slogs jag när jag först steg in i vårt nya hus av hur mörkt det var!

Det kändes murrigt och dunkelt och jag minns att jag var förvånad över att det var den här hustypen vi hade valt. Vi som är vana vid stora fönster och öppna ljusa ytor skulle bo i det här dunkla huset med brun soffa, mörkbrun matsalsmöbel, brunt trägolv och dunkelbeige tunga gardiner. Oj, oj. Morgonen därpå, efter 12 timmars sömn, kändes det fortfarande mörkt inomhus och jag minns hur tungsint det fick mig att känna mig.

Men så, dag 2 insåg jag när den värsta jetlagen började skingra sig att jag ju faktiskt kunde dra isär de tunga gardinerna som hängde framför alla fönster och - varde ljus - ljuset strålade in i hela huset! Vi hade ett öppet och fint hus, med stora fina fönster åt 3 väderstreck i bottenvåningen och genast kände jag mig piggare och betydligt mer opimistiskt till sinnet.

När man promenerar genom vårt område slås man snabbt av alla gardiner som dygnet runt täcker alla stora, fina fönster. Antingen är de tjocka och tunga och täcker helt, eller så är de av tunnare material men dock ogenomskinliga. Sedan ser man plötsligt ett enstaka hus med gardinerna fråndragna och då kan man ge sig tusan på att det är en skandinav som bor där!

Behovet av ljus verkar medfött och obotligt, hur länge man än bott utomlands. Den långa mörka perioden inpräntar ljuslängtan i våra ryggmärgar och vi gör allt vi kan för att söka upp varje möjlig ljusstråle.

Det blev också väldigt konkret när vi var i Sverige över julhelgen. När man är mitt i det så är det så självklart att det är mörkt från 15 till 09.00 men har man varit ifrån Sverige ett tag är det verkligen som att dra ned en rullgarndin. Vanligtvis brukar man ju sucka över klagande utlänningar som beklagar sig över mörkret och dra till med att "då skulle du se hur de har det i Kiruna - där är det mörkt dygnet runt!" Vad förvånad jag var första morgonen i Avesta när jag drog upp persiennerna vid 8 och det var kolsvart ute, jag hade faktiskt glömt hur det var eftersom det är ljust mellan 7 och 17.30 här. Det är mer än 4 timmar längre dagar!

Men hörni, nu är vi tillbaka i ljuset i Beijing och för er har det väl vänt nu äntligen! Dra ifrån gardinerna och persiennerna och vänd upp huvudet så där typiskt svenskt mot solen varje chans ni får - sen' ses vi i sommar och njuter av de ljusa nätterna.

PS Grattis till farfar som fyller år idag! Ett fyrfaldigt hurra från oss alla.