Då var det dags att lämna förorten och börja turista på riktigt med mormor och morfar. Ryktena talar om enorma människorhorder vid alla sevärdheter under denna s k "Golden Week" när hela Kina är lediga så vi har generellt bestämt oss för taktiken "starta tidigt och kom först i kön".

Vår chaufför tog oss till Xiangshan (Fragrant Hills) som ligger väster om Peking - tack vare smidigt trafik och faktumet att vi kom iväg vid 8 gjorde att bilturen gick fort och vi kunde ägna oss åt upplevelser istället. Xianshang är en stor park uppåt bergen med ett stort buddhistiskt tempel, Biyun Si, och många andra intressanta byggnader bl a Mao Zedongs sommarvilla och minnesmärke över republiken Kinas grundare, Sun Yatsen. Parkens "clou" är dock den drygt 500 m höga berstoppen "Fragrant Hill" som den kallas då den påstås likna en rökelsebrännare.

Vi var inte ensamma kan man ju säga, mycket folk var på plats redan när vi kom men i Kinamått mätt var det riktigt lugnt och skönt och vi kunde snabbt och smidigt ta oss in i parken och börja upptäcka templets alla byggnader och vrår. Hugo och morfar fick möjligheten att ringa i den stora bronsklockan och Norton sysslade som vanligt mest med att charma kineser - nu fick också mormor och morfar känna av hur det är att vara ensamt "blekansikte" och få all uppmärksamhet. Efter en hyfsat lång promenad genom templet satte vi oss ned utanför pagoden högst upp för lite förfriskningar - trevligt nog blev vi påminda om att det var Moon Festival och Mid Autumn day då vi blev bjudna på Mooncakes av ett kinesiskt par som satt brevid. En söt gest även om mooncakes inte riktigt kvalar in på topp 10-listan över våra kulinariska favoriter i Kina.

Sedan var det dags för parkens "måste-aktivitet" dvs att ta sig uppför berget till toppen. Man har ett val mellan att gå i en superbrant stentrappa uppför hela berget eller att åka "skidlift" av sittmodell och vi valde det senare. Mormor som inte uppskattar öppna liftar som gungar och kränger stannade nere med Norton och vi andra drog upp. Färden upp var suverän och utsikten var otrolig eftersom vädret var strålande och klart, vi såg hela Beijing! Resan upp tog 15 minuter och var den bästa upplevelsen. Toppen visade sig vara totalproppad av kineser som satt, låg, stod, gick, sprang och pratade, pratade, pratade. Sorlet av alla pratande människor som steg upp från toppen var öronbedövande - ingen tyst bergstopp med enbart vindens sus i öronen där inte.

Kaxigt bestämde vi oss för att gå trappan nedför berget - men det var tufft! Jättelångt - det tog oss 55 minuter att gå ned - brant, trångt. Vi var helt darriga i benen när vi kom ner men nöjda med oss själva. Dock måste jag säga att jag är full av beundran över de mängder av kineser som faktiskt valde trappan UPPFÖR! Det var hur många som helst och det var allt från 3-åringar till gamla tanter i 80-årsåldern. Det är ett segt släkte kan man konstatera, men vi skrattade gott när vi mötte människor som flåsade som ånglok efter att de bara klarat av den första fjärdedelen av hela trappan - undrar om de visste vad som väntade dem.

Hungern grep oss efter att vi gjort mormor och Norton sällskap igen. Roger och jag bestämde att fortsätta vara kaxiga och vi gick in på ett ställe som såg genuint ut (lysrör i taket, spindelväg, kladdiga bord, mycket kineser...). Visade sig så klart att de inte hade några menyer på engelska utan enbart på kinesiska. Ofta brukar man klara sig ändå, efter som det i regel är bilder på rätterna i menyn men icke sa nicke! Jag slet fram min mandarinparlör och lyckades få fram att vi ville ha något med kyckling, något med fläsk, gurksallad, gröna bönor och ris. Och något fick vi - soppa med hela kycklingbitar inkl. ben och skinn som visade sig smaka helt ok även om den var komplicerad att äta med bara pinnar. Supermört, grytkokt fläsk i en riktigt god sås med paprika, kanongoda "dry fried" bönor, god gurksallad. Helt ok var omdömet - och en kul upplevelse för mormor och morfar.

Nu ligger vi på soffan och vilar trötta ben - imorgon tar vi nya krafter och besöker Sommarpalatset. Då får vi nästa utmaning, vi har ingen chaufför utan tvingas förlita oss på taxi både dit och hem. Får se om vi blir shanghaiade... det visar sig imorgon här i bloggen.